atanyprice.blogg.se

Jag vill inte berätta allt offentligt men jag tycker att när man har en blogg och läsare så förtjänar ni att få veta det mycket om en. Bloggen ska bli personlig och följa med en under bra och dåliga stunder. Jag är just nu i en väldigt dåligt stund. Jag har grävt ner mig totalt..

 

Mina känslor som jag har just nu är väldigt jobbiga och jag har tappat mycket utav livsglädjen. Tänkte försöka beskriva lite utav mina känslor jag har just nu. Jag tror många kanske kommer känna igen sig, för att vara deperimerad är inte så ovanligt som man kan tro. Jag har för det första väldigt svårt att se någonting positivt längre, jag vill ingenting, har inte lust med någonting, mina drömmar och framtidsplaner har helt försvunnit. Detta har resulterat till att t ex jag har glidit ifrån många av mina vänner. Eftersom de hittar på många saker och jag aldrig orkar eller har lust att hänga med blir det så att de flesta tröttnar. Can´t blame them. Mina närmaste vänner finns ju kvar för mig vilket är skönt, men de vet mer och finns där, man blir helt enkelt inte av med dem hur mycket man än försöker ;) <3

 

Just nu kan jag inte behandlas som en "vanlig person". Jag behöver jättemycket stuktur och hjälp med hur jag ska hantera mina dagar. Jag är absolut inte självmordsbenägen eller så, så ni inte missuppfattar mig nu. Det jag menar med mycket struktur och hjälp är att mamma helt enkelt försöker hjälpa mig att planera mina dagar. Eftersom jag inte känner för att göra något alls hjälper hon mig att ha saker inplanerade så jag gör det iaf. Annars blir det bara att jag sitter i min säng hela dagen och kollar Tv serier som vanligt. Varje fredagmorgon åker jag också till en ställe och pratar med en person. Förhoppningsvis behöver jag inte medicinering utan klarar att bryta min svacka med hjälp av att prata ut och släppa fram mina känslor. Vi får se helt enkelt hur det går men ska försöka vara så öppen jag kan, men detta är ganska jobbigt och privat för mig. 

Jag är den personen som blir extremt nervös när jag ska ställa mig framför någon och sjunga. Kan tom bli nervös om jag ska ställa mig framför mamma och sjunga seriöst. Jag tror mycket av det beror på att jag är extremt självkritisk och är otroligt rädd för att jag ska misslyckas på något sätt. Tycker de är som jobbigast när personer har sagt till andra personer att "hon är jätteduktig på att sjunga" innan jag ska sjunga för dom. Älskar såklart när folk ger en beröm, men jag tycker de blir jobbigt när folk har stora förväntningar på mig. Då får jag väldigt mycket prestationsångest. 

 

Det jag oftast är rädd för innan är att min röst inte ska hålla (jag litar inte riktigt på mig själv och min röst även fast de brukar gå väldigt bra), att rösten blir skakig på grund utav min nervositet, att jag ska få totalt hjärnsläpp och inte komma ihåg texten eller de här vanliga som aldrig händer att jag ska snubbla på sladdarna och ramla av från scenen eller nått ;) 

 

Dessa saker jag rabblade upp för er är saker som i princip ALDRIG händer mig, så jag förstår inte varför jag oroar mig. Jag brukar i alla fall hålla mig sysselsatt flera dagar innan uppträdandet, vara med kompisar, kolla filmer osv. Detta gör så att jag kan slappna av lite innan. Sen 2-3 dagar innan uppträdandet ställer jag mig in på idén att jag faktiskt kommer göra detta. Jag blir ofta nervös då och har svårt att sova på nätterna. Tankarna går hela tiden att jag vill fly långt bort och hur skönt det vore att slippa det. Jag låter tankarna gå men har mitt mål i sikte hur bra det kommer gå i vilket fall.

 

Dagen innan brukar jag ha lugnat ner mig en hel del. Jag känner mig hyfsat lugn och klumpen i magen kommer mer sällan. Jag håller ofta ett pep-talk med mig själv om att jag faktiskt är duktig, att jag kommer klara det galant, att det inte finns så mycket som kan gå fel osv. Jag går igenom låtarna 1-2 gånger så att jag ser att allt sitter och kan släppa det. Jag föreställer mig också ofta min känsla när jag uppnått mitt mål och vågat göra ett bra uppträdande. Jag föreställer mig positiv kretik, den sköna känslan över att man är riktigt stolt över sig själv och hur roligt det faktiskt stå på scenen och sjunga. Tänk INTE inte

 

Om jag följer detta brukar de oftast fungera på mig. Sen blir de ju så att ju mer man uppträder desto mindre läskigt blir det för varje gång. Hoppas jag var till någon hjälp, detta kan säkert fungera till fler saker än bara scenskräck, som tex förberedelser inför en tävling med häst, you name it. Sen är detta något som fungerar på MIG så kan inte garantera att alla kommer tycka att det fungerar. Ge bara inte upp utan utsätt er för saker som är läskiga! Känslan efter är ju obeskrivlig!